Pilgrimsvandring

Målgång!

Tisdagen den 22 juli 2014 kl. 08:50, stod jag så på torget i Santiago de Compostela utanför katedralen och min vandring var över! Det blev något av ett antiklimax!

Jag och en svensk kille Sebastian, startade tillsammans från Pedrouzo, 20 km från Santiago, kl 04:30 på morgonen. Vi båda hade samma bild av hur vi ville uppleva de sista kilometrarna.
I ca två timmar vandrade vi i mörker innan det började ljusna. Med en ficklampa i handen är det en häftig upplevelse att med full tillit vandra och leta efter de gula pilarna. I gryningen är det så vackert med dimman över fälten och underbart med all fågelsång.

Ca fem km från Santiago finns en utsiktspunkt där man kan skymta Santiago och katedralen.
Vi båda hade sett framemot att komma dit… väl där såg vi ingenting för det var dimma 🙂
Ja ja, bara att knata vidare och strax därefter börjar vandringen in i staden. De stadsvandringar som finns längs Caminon när man skall in i de större städerna har inte varit roliga. Oftast igenom trista industriområden, trafik, avgaser och buller.
Den här var inte så lång och trist men vi råkade missa en pil och kom fel och gick säkert ett par kilometer extra!

I utkanten av Santiago kan man ta den här bilden!

Till slut nådde vi så den gamla delen av staden och följde de sista gula pilarna mot katedralen.
Och så står vi så där och blickar uppåt på vårt slutmål, katedralen i Santiago där lämningarna av aposteln Jacob finns i en kista. Det är ju hans väg vi har vandrat de ca 80 milen genom norra Spanien för att komma dit man förde lämningarna av det man tror är Jacob. Istället för en vacker byggnad som är från 1100-talet, blickar vi upp på en byggnad inbäddad i byggställningar! Suck!
Bilden av hur det skulle bli att nå slutmålet blev alltså inte som vi tänkt oss. Precis som väldigt mycket annat i livet! Lärdom: ha inga förväntningar så blir du inte besviken 🙂

Får väl posera ändå nu när jag är framme!

Med trötta fötter och en aning förvåning gick vi till ett öppet kafé i närheten och åt en god och mättande frukost. Jag tog av mina kängor för sista gången och mina fötter jublade av lycka!
Den sista sträckan fick jag lägga in all min sista viljestyrka för att ta mig till Santiago.
Det kändes som om mina fötter och kropp hade loggat ut redan kvällen innan 🙂
Nästa viktiga sak att göra för en pilgrim som når Santiago, är att hämta ut sitt Pilgrimscertifikat, beviset på att jag vandrat. För att erhålla certifikatet behöver man ha gått de sista 100 km innan Santiago.

De dryga åttio milen som jag vandrat mellan St. Jean Pied de Port och Santiago de Compostela!

Mitt pilgrimskort med alla stämplar som jag fått på de härbärgen jag bott.

Klockan 12 varje dag hålls pilgrimsmässa i katedralen för nyanlända pilgrimer.
Det blev en fin stund med mina danska vänner och Sebastian från Sverige.

Janus, Mette och jag på mässan i katedralen 🙂

Innan mässan startade satt jag en stund och bara söp in atmosfären och det kändes som om man kunde känna alla pilgrimers suck av lättnad över att smärta och kämpande var över och den stora glädjen att vandringen var slutförd.

Det blev en väldigt fin dag i Santiago och ett riktigt kanonslut på kvällen innan min avfärd hem på morgonen dagen efter. Plötsligt på trappan utanför katedralen så är det som om någon från ovan sammanförde flera av oss som vandrat tillsammans och träffats på Caminon.
Det blev en underbar stämning med många härliga skratt och kramar plus utbyte av kontaktuppgifter.

En fantastisk upplevelse och resa är över! Kommer för alltid minnas dessa underbara dagar på El Camino Frances! 🙂
Är helt säker på att jag återvänder för att gå igen.

För inspiration om Camino Frances så titta på The way av Emilio Estevez.
Filmen är inspelad på Caminon och handlar om fyra personer som möts där och gör vandringen till Santiago tillsammans. Med bl. a. Martin Sheen och James Nesbitt i rollerna.

Tack till alla er som följt mig under min vandring!
Kanske är det din tur nästa sommar!? 🙂

Med ljus och kärlek
/Jenny

Min Golgata

Trodde inte när jag började Caminon att jag skulle uppleva så mycket smärta och att merparten av mina steg från St Jean Pied de Port till Santiago de Compostela, skulle innehålla så mycket av just det.

Har de senaste dagarna fått kämpa riktigt ordentligt för att ta mig framåt och har till och med tyckt att det magiska med Caminon varit borta! Ni vet, när det bara känns tungt och jobbigt! Till och med tanken att ”kasta in handduken” har farit genom mitt huvud!

Men så mitt i allt kämpande upplever jag så mycket glädje och kärlek som gör att benen fortsätter gå!

Det lilla betyder så mycket. Ett fint möte med en annan pilgrim. Någon säger precis det du behöver höra just där och då. En svensk hospitaliero som tar emot på härbärget och som ger mig kallt vatten med salt och vinäger till mina fötter med blåsor och sår.

Caminon är kärlek!

Har vid flera tillfällen verkligen fått det jag behövt just då!

På ett härbärge pratade jag en lång stund med den ena kvinnliga hospitalieron om just detta.

Enligt vad som sägs om Caminon, så är energifältet starkare här, en sk. Leyline.

Hon trodde inte på det utan menade att all den kraft, vilja, smärta och kärlek som alla pilgrimer stampat ner i jorden sedan medeltiden är det som gör Caminon magisk! Älskar den tanken och den ger mig gåshud! Så vackert! 🙂


Lycka! Kallt vatten med salt och vinäger!

Det kalla lugnar de svullna fötterna, saltet torkar ut blåsorna och vinägern läker och renar öppna sår 🙂 Underbart skönt!




Bilder från ett av de bästa härbärgena.

I byn Rabanal ligger ett som drivs av en stiftelse i London. Med kryddträdgård och afternoon tea i trädgården halv fem 🙂

Efter Rabanal börjar stigningen uppåt över ett berg på 1500 m över havet.

På toppen ligger den plats som kallas Cruz de Ferro där man lämnar en sten och påminner sig om syftet med sin vandring 🙂


En hög med stenar från världens alla hörn!

Många tar med en sten hemifrån eller annan pryl av värde. Fantasin över vad som lämnas har inga gränser 🙂

Efter vandring uppför är det sedan dags att gå ner för berget. Här hade jag min absolut värsta eftermiddag på hela tiden!
Brant nerför på smala, steniga och ojämna stigar i flera timmar. Att gå nerför är betydligt tuffare än uppför. Knä, smalben och leder tar ordentligt stryk! Och i kombination med blåsor på tårna blev det för mycket för mig!
Smärtan och tröttheten tar över och den sista biten gick det så sakta!

Utsikten är magnifik! Men för att kunna njuta av den måste man stanna upp eftersom blicken behöver vara riktad neråt för att se var man sätter fötterna.

Belöningen kom i byn vid foten av berget, Molinaseca, där ett bad i floden var underbart! Kallt men svalkande efter en stekande och tuff dag! 🙂

Nästa och sista höga berg att ta sig över börjar i Villafranca och går upp till toppen där O’Cebreiro ligger. Ca 1400 m över havet! 

En liten vacker by med en av de äldsta kyrkorna på Caminon, från 900-talet. Här börjar den region som kallas Galicien.


O’Cebreiro


Ännu ett fantastiskt ögonblick!


Tidig morgon på väg ner för berget igen!

Dimman ligger som ett lock över dalen.

Kastade inte in handduken, utan fortsatte följa de gula pilarna mot Santiago 🙂


Och nu är det inte långt kvar!

Återkommer med en liten final och sammanfattning 🙂

Mesetan

Efter staden Burgos börjar den delen av Caminon som kallas för ”Mesetan”.
Den är ca 180 km lång och sträcker sig fram till nästa storstad, Leon.
Här ändrar sig landskapet och blir platt, torrt och oftast hett på dagarna.
Morgnarna är riktigt kyliga, under 10 grader. Man glömmer bort att man är på 800 meters höjd…
Pilgrimerna utsätts för en ganska hård vandring här. Vädret kan växla och det är inte lika mycket vackert att titta på.
Jag tycker att Mesetan är vacker på sitt sätt. Böljande sädesfält, det torra landskapet där det ändå växer massor av vackra växter och blommor!
Påminner väldigt mycket om vårt svenska Österlen, därför älskar jag det!



Den tuffaste biten var den ca 17 km långa vandringen mellan Carrion de los Condres och Caldacilla de la Cueza, som aldrig tycktes ta slut. Inga byar att stanna i för att ta paus och nästan inget att ta skydd under för den starka solen!
Mina vader fick en vacker röd färg under den dryga tre timmar långa vandringen 🙂
Vilket bättrade på min fantastiska ”caminosolbränna” 🙂
Den börjar där sockarna slutar och går upp på låren där shortsen tar vid.
Mina händer, armar och axlar är också väldigt bruna men magen och ryggen vit. Har tagit ”bonnabrännan” till helt nya dimensioner!


Äntligen! Lunch i sikte!

Efter 17 km ser jag slutligen Caldacilla de la Cueza 🙂


Lite Voltarenkräm så går det några km till!


Symbolen för min camino! Hjärtat!
Hittar dem överallt!


Sädesfälten avbryts då och då med ett hav av solroser.


06:30. Fullmåne och tio grader! Underbart! Frihet!

Upplever så vackra morgnar!

Jag har hela tiden vetat att jag har för få dagar och när jag kom till Sahagun, igår lördag, ca 55-60 km från Leon, tog jag ett beslut att kliva av Caminon en stund och ta tåget till Leon, för att där sedan fortsätta min vandring. Kändes oerhört trist, men för att slippa jaga de sista
300 km så var det nödvändigt. Hellre missa en del av Mesetan än senare när jag närmar mig Santiago. Plus att den sista biten ska vara oerhört vacker! Ska över två berg till på ca 1500 meter ö.h.! innan jag når Santiago de Compostela.


Katedralen i Leon!


Även åsnor kan vara pilgrimer! Eller åtminstone packåsnor! 🙂


Och så en selfie :-)…


…och livsregler från Caminon! 🙂

Lev idag!

Dagarna går, och jag med!

Gåendet har efter 11 dagar blivit ett ”varande”. Trots smärta vill jag framåt och vidare. Benen fortsätter att gå.

Smärtan flyttar runt, akilles, tårna, muskler, senor… när dagens pass avslutas och smärtan är tuff, tror jag inte att det är möjligt att gå dagen efter. Men så efter en natts vila, fotvård, massage av muskler, stretching, goda råd från andra vandrare och en massa vilja, så kommer jag iväg och vandrar vidare. 

Söndag morgon 6/7 kl 06:30 strax utanför Najera. BARA 582 km kvar!

Har funderat, för just det har jag ju mycket tid till ;-), om det finns någon kroppsdel som jag inte kommer ha haft ont i när jag kommer till Santiago… nästippen? Om jag inte bränner den i solen förstås!!…

Sexigt! Fick hoppa ur kängorna och gå i sandaler en hel dag för att låta hälsenorna vila! 

Trafikerat på Caminon! Mesta av tiden när jag vandrar ensam, ser jag inte andra pilgrimer. Möter dem i byarna där de pausar, äter och luftar fötterna.

På Caminon är det en underbar mix av människor i alla olika åldrar, i varierande fysisk form och från världens alla hörn!
Jag har mött pilgrimer från Spanien (såklart!), Frankrike, Tyskland, Irland, Ungern, Holland, Danmark, Österrike, Schweiz, USA, Korea, Mexiko, Kanada, Slovakien och Sverige (dock inte många)
I Logrono mötte jag en familj från Irland med två barn på 8 och 9 år som skulle gå hela Caminon! De gick nästan två mil om dagen och tyckte det var superkul och ett spännande äventyr 🙂
Har i ett par dagar haft sällskap av två danskar och kunnat träna på min danska 🙂 Så tack pappa för alla turer till grannlandet och Gummi Tarzan på danska 🙂
Annars pratar jag engelska med de flesta, blandar in lite spanska ord som jag kan, så det blir en härlig mix och rörigt ibland när många olika nationaliteter sitter runt ett o samma bord 🙂
Pilgrimsonsinstallation!

Ännu ett hjärta 🙂

360 grader grym utsikt!

Utanför katedralen i Burgos.

Mina älskade Vallmo överallt längs sädesfälten!:-)
En happy pilgrim efter avslutad dagstur på 40!! km
Nu har jag påbörjat min vandring på den delen som kallas ”Mesetan”, den spanska högslätten. Den är ca 180 km lång, börjar efter Burgos och tar slut i Leon. 
Berättar mer om den i veckan!
Tjing!

En pilgrims dagar

Torsdag och fredag har varit tuffa dagar!

Vaknade i torsdags och kände att min mage inte var ok. Lite illamående och bubblig, så jag valde bort frukosten. Nu är det ju inte mycket till frukost vi talar om ändå på de här breddgraderna 🙂

Och när jag stoppade fötterna i kängorna på morgonen kl 7, trodde jag inte att jag skulle komma en meter! Smärtan är där som en pisksnärt!

Men så började jag gå, sakta, och efter ca 10 minuter är plötsligen smärtan hanterbar 🙂
Så ökade jag farten något.
Varje steg gör ont. Men fram kommer jag.
Envishet är bra men kanske går det mot dumhet i vissa lägen…?
Som i torsdags…
Valde den längre sträckan på ca 36 km för att komma en bra bit framåt.
De sista 5 km var riktigt illa och tårarna var inte långt borta.
Hade inte fått i mig mycket mat under dagen eftersom magen var dålig.
När jag nådde Los Arcos strax innan kl 17, stapplade jag in på härbärget, dog i sängen en timme innan jag ens orkade börja med mina dagliga bestyr.
Fredagen började ungefär likadant.
I byn efter Los Arcos hittade jag ett apotek och med hjälp av Google översättning, kom damen och jag fram till att jag behövde piller mot min diarré 🙂
Google är toppen!
30 km på fredagen och jag hamnade i Ligrono.

Vad gör en pilgrim när hon inte vandrar?
Samma rutiner varje eftermiddag när jag anländer till härbärget.
Sitta ner en stund och knyta av sig kängorna, dra en lättnadens suck och njuta av att vifta på tårna 🙂
Jag betalar för min sängplats, får min stämpel och sedan instruktioner om var allt finns och visad till min plats.
Jag packar upp det jag behöver, det blir mycket plockande i ryggsäcken.
En välbehövlig och härlig dusch blir det sedan och därefter tvätta upp mina kläder som jag haft under dagen och hoppas att de torkar till morgonen efter. Eftersom jag har packat riktigt light, så behöver jag nästan allt i min packning dagligen.
Sedan vård av fötter och kropp. Njutning!
Framåt sjutiden blir det sedan middag. Tre-rätters pilgrimsmeny finns på de flesta ställen till rimligt pris om man vill.
Enkel mat som är ok men absolut inget mer än så 🙂 och till det serveras alltid ”caminovatten”, rödvin 🙂 Nåt kul ska vi ju ha vi pilgrimer!
De flesta härbärgen stänger vid 22-tiden och då ska det vara tyst i rummen.
Så det blir inget nattsuddande.
Vilket är bra eftersom redan vid fem-halvsex så vaknar de första som vill iväg tidigt. Så man går upp, fixar sin packning och så kan en ny dag längs caminon börja 🙂


Vackra vyer mest hela tiden!


Gratis vin till den som orkar bära 🙂



Inte sååå långt kvar! 🙂


Tack!

Vandrar genom vinodlingar där nästa generation pilgrimers ”caminovatten” ska produceras 🙂

Ciao!

Smärta

Att vakna med över hundra andra pilgrimer som tänker göra samma sak… packa sin väska och ge sig ut för att fortsätta vandra, är speciellt. Den som tror att man tar sovmorgon och går när man vill, tror aningen fel. För det går inte. Kl 06 tänds lamporna lite på halvljus och det har redan börjat tisslas, tasslas och prasslas med ryggsäckar och packning. Själv vaknade jag redan 05:45 så det var lika bra och gå upp.
Glad för mina öronproppar på ett sådant här ställe för det snarkas i var o varannan säng där det ligger en man 🙂

Så en knapp timme senare står jag på trottoaren och vandrar ut ur Pamplona i hällregn. Det tar en stund eftersom staden är stor.
Gilla läget! Fortsätt gå!

Stannar strax efter sju när caféerna öppnar och beställer en kaffe, trycker i mig två kokta ägg som jag kokat kvällen innan. Min franske vapendragare Etienne kommer förbi och vi slår följe. Tar rygg på honom för han håller min fart! 🙂

Jag blir blöt från topp till tå så vad göra. Fortsätta gå! Det häftiga är att det bekommer mig inte nämnvärt.
Jag är i min lilla bubbla och är här och nu och går… och går… och går.
Leden blir lerig och hal av regnet och min kropp känner av de senaste dagarnas ganska tuffa start.

Vad tänker man på när man går.
Tja, allt och inget!
Det mesta rör smärtan…
hur ska jag sätta ner foten nästa gång för att det ska smärta som minst.
Parera vattenpölar och lervälling.
Akta hur jag sätter ner fötterna på den steniga nerförsbacken.
Tankarna går också till min packning…
kanske kunde jag ha packat på ett annat sätt istället och fått en ännu mer optimal packning!
Ja, som du hör. Det är verkligen här och nu och det som är viktigt just nu för att ta mig framåt 🙂 Det är grymt!


Regnig morgon på öde gator vandrande ut ur Pamplona.


Jag och mitt kaffe 🙂


Lerigt och blött men attans vad vackert!

Så äntligen slutar det regna och Caminon blir så där extra underbar igen. Av med regnjackan och fleecen. Fram med solglasögon. Jag njuter, sätter på lite bra musik och pluggar in hörlurarna. Plötligen är det lite lättare att gå igen 🙂


Dagens ”selfie” 🙂
Så kommer solen och det e najs igen!


Stannar och äter på ett cafe och hittar ett fint Caminoarmband 🙂

När jag står vid disken och ska betala undrar jag vad det är som luktar illa… konstaterar att det är jag!! 🙂
Svett, blöta kläder och allt annat än blomma!


Besöker en kyrka i en av byarna.
St Stephans kyrka.


Efter en lååång och brant backe uppför, så belönas jag när jag vänder mig om! 🙂

Bestämmer mig för att gå till en by som heter Cirauqui. Den ligger placerad på en kulle och härbärget är supermysigt!
Rum med sex sängar istället för 112!
Och när jag får min stämpel vet jag varför jag skulle dit… Ett hjärta! 🙂


 


Golvet i hallen på härbärget.


Dagens bekräftelse på den varierande väderleken!

Imorgon blir det antingen en något kortare vandring eller en väldigt lång.
Det är 13 km mellan byarna som är mina alternativ… och tydligen absolut ingenting däremellan!
Får se hur det känns i morgon helt enkelt!

Tjing!

Dag 3

Startade min morgon i Bizkarretas där jag bodde på ett privat pensionat hos ett Ungerskt par. Mitt på landet i en liten by där doften av fårskit ackompanjeras av lätet från dem som sprider doften. Som hemma på landet hos mamma o pappa m.a.o. 🙂

Det är en underbar, fri känsla att vandra ensam tidig morgon på smala mysigs stigar 🙂


Tack för påminnelsen! 🙂


Gör som Agneta Sjödin, hittar hjärtan på vägen.


Pilgrimskonst längs vägen.


Min ryggsäck med symbolen för caminon, snäckan.


Pilgrimspasset som stämplas på varje ställe jag bor och som bevisar att jag vandrat caminon när jag kommer fram till Ssntiago för att hämta ut mitt diplom 🙂


Det enda jag behöver leta efter för att gå rätt, den gula snäckan eller gula pilar.
Och överallt ropas det ”Buon Camino”
när man möter folk och andra pilgrimer!

Efter 3,5 mil har jag nu landat i Pamplona på ett jättestort härbärge med plats för 112!! pilgrimer.


Här rusar tjurarna på söndag men då är jag långt härifrån!

Ont i leder o fötter men vansinnigt lycklig!

Adios!

Pyrenéerna

Har de två första dagarna vandrat mkt uppför och upp i begen. Det är så vansinnigt vackert!

I ca två mil går det bara uppför och innan det vänder neråt igen är man uppe på ca 1400 m över havet.
Utsikten är magisk! 
Wow!!

En happy pilgrim!

Högt upp på berget stod Michel med sin bil och som en räddande ängel efter en väldigt sydländsk frukost, läs katastrof ;-), med färdigkokta ägg!! 🙂

Tillsammans med matpaketet jag bett om speciellt inte skulle innehålla bröd, blev det en supergod fika på berget. Till det, mitt medhavda Ghee 🙂

Man går i väldigt varierande natur. Genom bokskog, över ängar, genom de små byarna, mer backar uppför och nerför.
Skönt o svalka fötterna.

Slutligen… en ”selfie” vid den klassiska skylten i Roncesvalles!

Bara 790 km kvar! 

Vi hörs!

Bloggen byter fokus ett tag!

En kväll i slutet av april, ganska spontant, kom det sig så att jag bokade en flygbiljett till Biarritz. Dit åker man för att surfa, sola och bada… eller… ta sig vidare till Saint Jean Pied de Port för att sedan till fots, ta sig de dryga 80 milen till Santiago de Compostela.

Jag valde det senare alternativet 🙂
Tillsammans med ca 20000-25000 andra pilgrimer under juli kommer jag vandra 
”El Camino Frances”, den vanligaste av pilgrimslederna man kan välja.
Här började pilgrimer vandra redan under medeltiden. Inte alla gör den till fots utan en del väljer cykel eller häst och det finns även statistik från förra året på 66 st i rullstol 🙂 För att få sitt pilgrimsdiplom i Santiago måste man ha vandrat åtminstone de sista 100 km. 
Jag tänker ta alla 800 km i ett svep 🙂
En pilgrims sju ledord är:
Långsamhet
Frihet
Enkelhet
Bekymmerslöshet
Tystnad
Delande
Andlighet

Jag har 23 dagar att gå hela sträckan vilket innebär ca 3,5-4 mil per dag.
Min långsamhet kommer inte finnas i själva gåendet men i sinnet 🙂
Är så glad och tacksam att jag gjort valet att ge mig själv de här dagarna med ett helt annat fokus än i det vardagliga livet. Det livet som ju ibland har en tendens att ta över och göra så att vi glömmer bort och tappar fokus på vad som egentligen är viktigt för oss människor. 
Är spänd på hur resan kommer bli, vad som händer och vilka möten som sker.
Que sera sera!
Om du som läser också är lite nyfiken så häng med o kolla in och få en rapport från El camino 🙂

Packningen upplagd, avbockad på packlistan och redo att läggas i ryggsäcken.

Lämnar Sävedalen lördag morgon.

Proviant inför resan.

Följ oss