
Gåendet har efter 11 dagar blivit ett ”varande”. Trots smärta vill jag framåt och vidare. Benen fortsätter att gå.
Smärtan flyttar runt, akilles, tårna, muskler, senor… när dagens pass avslutas och smärtan är tuff, tror jag inte att det är möjligt att gå dagen efter. Men så efter en natts vila, fotvård, massage av muskler, stretching, goda råd från andra vandrare och en massa vilja, så kommer jag iväg och vandrar vidare.
Har funderat, för just det har jag ju mycket tid till ;-), om det finns någon kroppsdel som jag inte kommer ha haft ont i när jag kommer till Santiago… nästippen? Om jag inte bränner den i solen förstås!!…
Trafikerat på Caminon! Mesta av tiden när jag vandrar ensam, ser jag inte andra pilgrimer. Möter dem i byarna där de pausar, äter och luftar fötterna.
På Caminon är det en underbar mix av människor i alla olika åldrar, i varierande fysisk form och från världens alla hörn!
Jag har mött pilgrimer från Spanien (såklart!), Frankrike, Tyskland, Irland, Ungern, Holland, Danmark, Österrike, Schweiz, USA, Korea, Mexiko, Kanada, Slovakien och Sverige (dock inte många)
I Logrono mötte jag en familj från Irland med två barn på 8 och 9 år som skulle gå hela Caminon! De gick nästan två mil om dagen och tyckte det var superkul och ett spännande äventyr 🙂
Har i ett par dagar haft sällskap av två danskar och kunnat träna på min danska 🙂 Så tack pappa för alla turer till grannlandet och Gummi Tarzan på danska 🙂
Annars pratar jag engelska med de flesta, blandar in lite spanska ord som jag kan, så det blir en härlig mix och rörigt ibland när många olika nationaliteter sitter runt ett o samma bord 🙂